Från Descartes till drönare: Världsordningen i tusen bitar – och ingen böjer sig för att plocka upp dem.
I en TV4-intervju sitter journalisten och författaren Martin Gelin och talar med ovanlig självsäkerhet om USA:s nya ”28-punktsplan för fred”. Det låter ju storslaget, nästan som om Gud själv lämnat in ett protokoll till FN. Men så kommer den verkliga nyckelrepliken, den som får hela intervjun att slå an en falsk ton: ”Ryssland följer inte den regelbaserade världsordningen.”
Regler? Vilka regler? Vems regler? Och framför allt: när blev internationell politik något slags Himla-juridik där väst sitter som överdomare?
Frågar man Donald Trump om vilka regler som gäller på världsmarknaden skulle han sannolikt le och säga: ”Det är enkelt — mina.” Och tragikomiskt nog har han rätt: den så kallade regelbaserade världsordningen är inte ett universellt system av rättvisa principer — det är ett västerländskt familjeföretag med årtionden av expansionsplaner och en mycket flexibel uppförandekod. ”Regler” är något man citerar när andra gör det man själv alltid gjort, men som man föredrar att ingen nämner högt.
I själva verket går denna världsordning tillbaka till en idéhistorisk rot: Descartes berömda sats Cogito ergo sum. Men i sin koloniala, praktiska tillämpning kunde den snarare översättas till: Jag trampar, alltså finns jag.
Det var den vite mannens inträde på världsscenen – inte som filosof, inte som demokrat, utan som självutnämnd förvaltare av Afrika, Asien och Latinamerika. Av detta formades ”reglerna”: en sorts moralisk monopolställning där Väst bestämde vad som var civilisation och vad som var barbari, vilken regering som var legitim och vilken som behövde ”hjälpinsats”, ”stabilisering” eller ”regimskifte”.
Det är mot denna bakgrund man måste förstå Rysslands invasion av Ukraina. Det handlade inte om moral eller folkrätt, utan om en geostrategisk röd linje: här – och inte längre. När Nato trängde sig allt närmare de ryska gränserna sprack myten om den regelbaserade världsordningen. För i multipolära system är regler inte givna av en föräldralös Gud, utan av maktbalans. Och nu är makten inte längre ensidigt västerländsk.
Det är här vi ser paradigmskiftet i realtid. USA och Europa – och hela den anglosaxiska sfären – upptäcker plötsligt att världen inte längre är lika intresserad av deras manualer. The Global South reser sig, BRICS expanderar, Sahel-länderna bryter sig fria från de gamla kolonialmakterna och bygger nya strategiska allianser. Den geopolitik som Europa trodde sig kontrollera har glidit ur händerna som sand. Och sanden är inte längre vit.
När väst talar om ”regelbaserad ordning” är det allt färre som lyssnar. Inte för att regler är dåliga – utan för att världen tröttnat på regler där domaren, domslutet och straffskalan alltid råkar vara densamma: Washington, London och Bryssel.
Det gamla paradigmet ligger nu i tusen bitar.
Och det verkligt intressanta är att ingen verkar ha bråttom att plocka upp dem.
Varför skulle de? Världen bygger något nytt.
Av:
Luis Abascal 22 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.