145 kilometer. Så nära ligger Kuba från USA. Så nära att imperiet kan känna doften av sockerrör i vinden — och så nära att det aldrig förlåtit ön för att den slutade buga.
Mer än sextio år av blockad.
– Sextio år av att kalla ekonomisk kvävning för “utrikespolitik”.
– Sextio år av att kalla kollektiv bestraffning för “demokratifrämjande”.
Man säger att sanktioner är ett verktyg.
Ett verktyg för vad? För att bygga frihet?
Nej. För att bygga brist.
När man sanktionerar ett land sanktionerar man inte en regering.
– Man sanktionerar barnet som behöver insulin.
– Man sanktionerar den äldre som väntar på hjärtmedicin.
– Man sanktionerar bussen som aldrig kommer, traktorn som aldrig startar, lampan som aldrig tänds.
Det är en märklig moral som säger:
“Vi straffar er tills ni blir fria.”
Efter angreppet på Venezuela skruvas trycket upp. Flottan patrullerar. Inte en droppe olja ska in. Hungern ska tala. Mörkret ska övertyga. Det kallas strategi.
145 kilometer. Ett nagel i ögat på imperiet. Ett irritationsmoment för män som Donald Trump och Marco Rubio — som ser en ö inte som ett folk, utan som en olydig parentes i historien.
För vad är det som egentligen stör?
– Att en liten ö i Karibien vägrar underordna sig?
– Att Latinamerika ibland viskar ordet självständighet utan att först fråga Washington om lov?
Faller Kuba, säger man, faller drömmen om ett Latinamerika som styrs av sitt eget folk. Och imperiet vet det. Det har vetat det sedan tiden då ön var ett kasino, en bakgård, en lekplats för dollarn – under Fulgencio Batistas korrupta epok, då suveränitet kunde köpas med marker och rom.
Historien upprepar sig inte. Den administreras.
Idag talas det om solidaritet – från Ryssland, Kina, det globala syd – Inte av romantik, utan av nödvändighet.
För om ekonomisk kvävning blir norm, vem står näst på tur?
Sarkasmen ligger tung i luften: Världens mäktigaste nation, rädd för en ö med elavbrott.
– En supermakt hotad av ett folk med brist på bränsle.
– En gigant som fruktar en ö.
Och låt oss vara ärliga: Mycket måste förändras i Kuba. Politiskt. Ekonomiskt. Socialt.
Regimen är inte karmeliternas orden. Den är inte helig. Den är inte felfri.
– Men förändring som föds ur svält är inte frihet.
– Förändring som föds ur blockad är inte demokrati.
– Förändring som tvingas fram av ett imperium är inte självbestämmande.
Det är Cubas folk som ska forma sitt land. Inte Washington. Inte gamla koloniala reflexer. Inte nya ekonomiska herrar.
145 kilometer vatten. Och ett oändligt avstånd mellan makt och moral.
Av:
Luis Abascal 13 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal