Sanningen förefaller ibland mindre användbar än berättelsen.
Det finns kvällar då nyhetsjournalistik förvandlas till något helt annat. Kvällens sändning i Sveriges Televisions program Rapport var ett sådant tillfälle.
Det som borde vara journalistik förvandlades till något som snarare liknade ett välkoreograferat propagandastycke – generöst kryddat med russofobi och färdigförpackade slutsatser. För Natos mest entusiastiska anhängare var det närmast julafton.
Sändningen öppnade med den så kallade Bucha massacre – en tragedi vars fasor ingen anständig människa kan bortse från. Men märkligt nog verkar samma västerländska värld som annars talar så varmt om internationell rätt och transparens visa en påtaglig ovilja att låta United Nations genomföra en oberoende och fullständig undersökning av vad som faktiskt hände och vem som bär ansvaret.
Efter detta följde intervjuer med unga blivande värnpliktiga. Ordet fosterlandet rullade genom studion med nästan högtidlig tyngd. Det lät nästan som om vi plötsligt befann oss i en annan epok – där stora ord ofta används för att dölja ännu större frågor.
Men en fråga ställdes aldrig. Inte en enda gång frågade man dessa ungdomar om de också är beredda att slåss – och kanske dö – för politiska projekt långt bortom Sveriges gränser. Beredda att offra sina liv för beslut fattade i maktens korridorer av människor som Benjamin Netanyahu, Donald Trump eller Volodymyr Zelenskyy.
Den filosofiska kärnfrågan som sällan får plats i nyhetssändningar:
När politiker talar om ära, säkerhet och allianser är det nästan alltid någon annans barn som förväntas dö för dem.
Och kanske är det just därför frågan aldrig ställs i direktsändning. För sanningen är obekväm: patriotism är ett vackert ord – ända tills den dag då den kräver ett verkligt offer.
Av:
Luis Abascal 1 april -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal
