Det är återigen februari, och världens kostymklädda samvete samlas i alpernas förgård. I salarna där applåderna är artiga och bufféerna överdådiga, inleds ännu en upplaga av Munich Security Conference.
För ett år sedan stod USA:s vicepresident JD Vance där och gjorde det otänkbara: han sa något som inte lät som en smekning.
Europa, menade han, borde kanske oroa sig mindre för Ryssland och Kina – och mer för sin egen växande brist på demokrati, öppenhet och självkritik.
Det var, i europeiska öron, ungefär som att bli tillsagd att spegeln inte är fienden – det är ansiktet. Kränkningen: att bli ifrågasatt
Vad var det som uppfattades som så kränkande?
Att någon utifrån påpekade att kejsaren kanske inte bara saknar kläder – utan dessutom har skrivit en policyrapport om textilbrist.
Den europeiska självbilden har länge varit moralisk överrock åt resten av världen.
Här står vi, upplysta av Kant och kaffemaskiner från Bryssel, och förklarar för andra hur demokrati bör se ut. Och så kommer en amerikansk politiker och antyder att kontinentens största hot inte bara är externa autokrater, utan den egna förkärleken för teknokratiskt förmyndarskap, censurpaket och allt snävare åsiktskorridorer.
Det är inte budskapet som sårar. Det är avsändaren – och det faktum att det träffar.
Självkritikens frånvaro
I stället för en seriös etisk och filosofisk självrannsakan hörs frågan från konferensens korridorer:
”Går det att reparera relationen med USA?”
Som om relationen vore en sprucken porslinsvas och inte ett spegelförhållande mellan två civilisationer i existentiell osäkerhet.
Ingen fråga om huruvida kritiken hade substans. Ingen antydan om att Europas demokratiska underskott, växande centralisering och politiska moralism faktiskt förtjänar granskning.
Det är lättare att tala om tonläge än om innehåll. Det är mer bekvämt att diskutera diplomatiska sår än institutionell erosion.
Kolonial reflex – nu riktad mot sig själv
Historiskt har Europa exporterat civilisation, normer och pekpinnar. Nu sitter man kvar i den koloniala hållningen – men objektet är den egna självbilden. Man betraktar sin kulturella navelsträng med vördnad och viskar: Se så upplysta vi är.
Samtidigt:
- Ekonomisk stagnation.
- Energikris.
- Kapitalflykt.
- Demografisk nedgång.
- Geopolitisk marginalisering.
Men självbilden är intakt. Det är nästan rörande. En kontinent som en gång formade världen, nu sysselsatt med att reglera sugrör och certifiera åsikter – medan den globala maktbalansen rör sig vidare utan att be om tillstånd.
Elefanter och kyrkogårdar
I World Economic Forum i Davos talas det om ”stakeholders” och ”resiliens”. Elefanten i rummet – legitimitetskrisen – får däremot stå kvar och trampa i hörnet. När eliternas forum förlorar folkligt förtroende faller de inte med en smäll, utan med en gäspning.
Om utvecklingen fortsätter riskerar även München att bli ännu en relik – en högtidlig sammankomst på historiens elefantkyrkogård, där forna maktcentra samlas för att minnas tiden då de trodde att deklarationer var detsamma som handlingskraft.
Den filosofiska kärnfrågan
Det verkligt intressanta är inte om relationen med USA kan repareras. Den djupare frågan är:
Har Europa modet att rikta den kritiska blicken inåt?
Demokrati är inte en trofé som vunnits 1945 och därefter kan placeras i vitrinskåp. Den är en process som kräver intellektuell ödmjukhet, tolerans för obekväma röster och en ständig kamp mot maktens egen självbelåtenhet.
När kritik reflexmässigt avfärdas som förolämpning – då är det kanske inte kritiken som är problemet.
Sarkasmen ligger i att en kontinent som uppfann självkritiken nu tar illa vid sig när någon praktiserar den. Och den stora, obekväma möjligheten är att just i det som uppfattades som en kränkning – fanns ett frö av nödvändig sanning.
Av:
Luis Abascal 13 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal