Internationell rätt är en märklig sak i Europa. Den fungerar ungefär som en brandsläckare bakom glas: ”Krossa endast vid nödläge”. Men nödläget infinner sig tydligen bara när det är politiskt bekvämt. I tjugo år var glaset orört.
När Irak bombades utan FN-mandat – tystnad. När Afghanistan förvandlades till ett tjugoårigt experiment i permanent krig – tystnad. När Libyen, Afrikas mest välmående stat, förvandlades till slavmarknad och milishelvete – tystnad. När Belgrads sjukhus, broar och till och med en ambassad träffades av “precisionsbomber” – tystnad.
Men på presskonferenser talade samma ledare högtidligt om ”den regelbaserade världsordningen”.
Det måste vara den mest flexibla lagen i historien. Elastisk. Som gummi. Den töjs alltid runt Washingtons behov.
Folkrätten blev något märkligt. Inte lag. Inte princip. Utan dekor. Som en EU-flagga på ett toppmöte. Vacker på bild. Värdelös i praktiken.
För juridiskt sett är saken enkel:
Utan FN-mandat är angreppskrig olagliga. Punkt.
Det står inte: “utom när vi känner oss moraliskt inspirerade” eller “utom när CNN sänder dramatiska bilder”.
Ändå bombade man:
- Irak.
- Afghanistan.
- Libyen.
- Jemen.
- Serbien.
Och Europa deltog pliktskyldigt – som en lydig notarietjänsteman som stämplar papper utan att läsa texten.
Sedan sanktionerna. Detta moderna, kliniska ord. Sanktioner. Det låter nästan som ekonomi. Som excelark. Som ett finanspolitiskt verktyg.
Men i verkligheten betyder det:
- Barn utan insulin.
- Sjukhus utan reservdelar.
- Cancerpatienter utan medicin.
- Femhundratusen döda barn i Irak.
Och Madeleine Albright sa: “Det var värt priset.”
Tänk vilken civilisation som kan uttala en sådan mening och ändå kalla sig humanistisk. Det är inte politik. Det är bokförd grymhet. Ett Excelark där spädbarn blir “externa kostnader”.
Venezuela, Iran, Kuba under pandemin? Mediciner blockerades. Utrustning stoppades. Mitt under en global hälsokris. Men Bryssel talade om “mänskliga rättigheter”. Man måste beundra kreativiteten. Att strypa syret och samtidigt hålla föreläsningar om andning.
Och nu… Plötsligt… Grönland. Nu vaknar Europa. Nu hittar man juridikböckerna. Nu talar man om suveränitet, internationell rätt, territoriell integritet. Samma ledare som i tjugo, trettio år spelade döva har plötsligt fått hörsel. Det är ett mirakel.
Folkrätten har uppstått från de döda. Inte i Bagdad. Inte i Tripoli. Inte i Belgrad. Men i Nuuk. Det är nästan rörande. När USA bombade Mellanöstern var Europa “allierad”. När USA talar om att ta Grönland blir Europa “principfast”. Så lagen gäller alltså inte när vi håller i bomberna, men absolut när någon rör våra kartor. Det kallas tydligen värderingar. Vanliga människor kallar det hyckleri.
Den verkliga tragedin är inte ens det juridiska. Utan det moraliska. För en kontinent som födde Kant, Grotius och upplysningen borde veta bättre. Istället beter sig Europa som en advokat som bara citerar lagen när klienten är rik.
Rättvisa har blivit selektiv. Och selektiv rättvisa är bara makt med kostym. Kanske är det därför Macrons solglasögon blev symbolen. Inte för lyx. Utan för blindhet. De är perfekta. Man ser inte ruinerna. Inte barnen. Inte dubbelmoralen. Bara sin egen spegelbild.
Och kanske är det Europas verkliga kris: Inte ekonomin. Inte militären. Inte demografin. Utan att kontinenten som en gång lärde världen vad rätt är nu bara frågar:
“För vem gäller den idag?”
Av:
Luis Abascal 25 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal