Johan Pehrson (L) meddelade den 28 april att han slutar som partiledare. För mindre än en månad sedan hoppade tre liberaler av sina poster. Inom Liberalerna råder just nu full förvirring.
Tre liberaler hoppade plötsligt av följande uppdrag den 31 mars:
- Paulina Brandberg, jämställdhetsminister
- Jakob Olofsgård, partisekreterare
- Oscar Wåglund Söderström kanslichef
Det pågår alltså en massflykt från Liberalerna. Nu försöker man hitta olika förklaringar till den pågående oredan.
Krisen i Liberalerna går långt tillbaka i tiden.
Centern har också bråda dagar just nu. Problemet för Centern började vid regeringsbildningen 1976 då Thorbjörn Fälldin tvingades starta 10 kärnkraftsreaktorer, trots vallöften om motsatsen.
Centern backade 7 val i rad. Sedan kom Fredrik Federley och skapade ett sådant virvarr att ingen vet vart Centern nu är på väg.
I Liberalernas fall gäller samma sak. Det blev ett hattifnattparti.
Google har inte alla uppgifter så jag får ta ur minnet.
Liberalernas problem började på 1960-talet. Partiledare var nationalekonomen Bertil Ohlin (1899 – 1979). Han blev professor i Köpenhamn vid 24 års ålder. Partiledare för Liberalerna 1944 – 1967.
Problemen började vid riksdagsvalet 1964. Unga liberaler som Per Ahlmark, Ola Ullsten, Jan-Erik Wikström, Staffan Thorsell klädde sig i halmhattar för att sticka ut. De lyckades snärja sig in i olika liberala styrelser. Ett exempel är vad som hände när Stockholmsdistriktet skulle ha årsmöte. Några från ungdomsförbundet inledde en viskningskampanj att den där Ahlmark är bra. Per Ahlmark valdes in i styrelsen. Då föreslog någon att man skulle ha fler funktioner i styrelsen.
Distriktet valde två personer till jämte ordföranden. De två kunde då rösta bort alla förslag från ordföranden. De två hade övertagit ledningen av Stockholmsdistriktet som var och är Liberalernas viktigaste distrikt. Stockholmsavdelningen övertogs på så vis av Ahlmarks gäng.
När Ola Ullsten värvades till Liberalerna så var han inte ens liberal. ”Det gör ingenting, vi behöver sådana som syns”.
Bertil Ohlin slutade som partiledare 1967. Hans sista val var 1964. Då fick partiet 17,0 %. Sedan dess har partiet backat. I opinionen har Liberalerna nu 2,4 %.
Per Ahlmark var partiledare mellan 1975 – 1978. Han blev arbetsmarknadsminister 1976. Det var hans första jobb.
Ola Ullsten var partiledare mellan 1979 och 1983. Hans främsta bidrag, kanske det enda, är att han myntade uttrycket ”kravmaskin” om LO.
Nästa misslyckande var Bengt Westerberg. Under en period var denne statssekreterare.
Det bästa Olof Palme har gjort var när de borgerliga partierna någon gång runt 1980 skulle ha överläggningar med Socialdemokraterna. I rummet fanns Liberaler, Centerpartister, Moderater och Socialdemokraterna. Överläggningarna skulle just börja när Olof Palme sa att först måste Bengt Westerberg lämna rummet. Olof Palme tålde inte Bengt Westerberg. ”Jag gör ingenting förrän han har lämnat rummet”. Bengt Westerberg fick gå.
Bengt Westerberg efterträdde Ola Ullsten som partiledare. I valrörelsen 1985 lovade Bengt Westerberg eget rum till alla inom långvården. Han fångades på bild där han satt nedhukad vid en gamling med dennes hand i sin och grät. Det var rörande. Liberalerna fick 14,2 % i valet. Därefter förlorade Liberalerna intresset för gamlingarna.
Hur kommer det sig att det finns en del som röstar på Liberalerna?
Jo, att rösta handlar inte bara om en vilja utan är också en identitetsmarkör. En del som är totalt ointresserade av politik och saknar all kunskap, kan tycka att det är klädsamt att vara liberal. De har oftast ingen aning om var Liberalerna står någonstans. De kan vara:
- Socialliberaler
- Sexliberaler
- Knarkliberaler,
- Låt gå-liberaler
- Kravliberaler.
Jag var på en fest en gång. En kvinna berättade att hon hade röstat på Liberalerna. Jag frågade om hon kunde nämna en fråga som Liberalerna hade gått till val på. Hon kunde inte. Jag frågade om hon kunde nämna en enda fråga som Liberalerna stod för. Hon kunde inte det heller. Jag frågade varför hon då röstade på Liberalerna. Inte ens det kunde hon svara på.
Så länge som Liberalerna försöker upprätthålla någon form av anständighet så kan partiet kanske få 5 % av tvehågsna väljare som inte bryr sig. Men nu har Liberalerna målat in sig i samma hörn som Centerpartiet. De kommer inte att delta i en regering där SD får plats, har de förklarat. Det är en ståndpunkt som en totalt okunnig medelsvensson inte kan förklara, vilket skadar partiets varumärke. De vill därför inte längre rösta på Liberalerna.
Liberalernas roll har sedan 1967 varit de oengagerades parti. Men nu har de förvandlats till de negativa och oengagerades parti. Att inte stå för någonting, men vara negativ mot andra kan högst locka 2 % av väljarkåren. Fler okunniga och likgiltiga människor finns lyckligtvis inte i Sverige.
Liberalerna säger att de är skolpartiet. Liberalernas roll i skolpolitiken är ett katastrofalt misslyckande. Man har plockat bort möjligheten för många att gå yrkeslinjer. 18 000 ungdomar slutar högstadiet varje år utan någon framtid. Meningen är att alla ska ta studenten. 28 % av alla varje år får ingen fullständig studentexamen. Det är därför kriminella gäng har så lätt att rekrytera unga grabbar.
Jag betraktar Liberal skolpolitik som så usel att jag vill jämföra den med sadism. Flum- och snackskola som lämnar framför allt unga grabbar i sticket. De som inte passar in får diagnoser och medicineras.
Liberalerna har på sex år haft fem partisekreterare. Deras huvudsakliga uppgift har varit att plocka ner papper i byrålådorna och sätta böcker i hyllorna för att en tid därefter snabbt städa upp efter sig.
Under de 60 år av Liberalernas historia som jag har beskrivit så har partiet inte bidragit med någonting. Det finns inte längre så pass många tvehågsna i Sverige att partiet kan klara 4 %-spärren.